För ungefär ett år sedan var jag ute på en av mina vanliga promenader kring Årstaviken. I en nedförsbacke möter jag en mycket gammal man som drar en cykel upp för backen.

Han ler brett mot mig och stannar till för att hälsa:

"God dag unga dam! Visst är det härligt att vara ute en sådan här vacker dag?"

Jag ler mot honom, som sig bör, och svarar något om att det visst är härligt. Efter detta lilla meningsutbyte är jag redo att gå vidare men han sträcker ut handen mot mig och fortsätter prata.

"Har vi träffats förut? Jag heter Gunnar och jag ska berätta nåt härligt för dig!"

Här är jag mer än lovligt skeptisk och väntar mig att han ska börja berätta om att Gud kan rädda mig OCKSÅ, att det aldrig är för sent för syndare att komma till Guds rike, yada yada, men väluppfostrad som jag är, och för att det är en så pass gammal man, stannar jag ändå till för att lyssna vad han har att säga.

"Jag är 89 år gammal. Jag tar inga mediciner alls. Jag går, joggar eller cyklar runt Årstaviken varje dag. Visst är det härligt?"

Jag håller med om att det absolut är härligt men känner fortfarande att han snart kommer att börja predika och berätta att min enda räddning är att gå med i Jehovas Vittnen.

Så fortsätter han att berätta att han bor i Blomsterfondens hus borta på Ringvägen och att han är aktiv i något som kallas Harry Martinsson-sällskapet.

Denna rara man, smal som en sticka och med det tunna, vita håret spretande åt alla håll och kanter, lägger sin beniga, åldersfläckiga hand på min arm och ber att få recitera en dikt av Harry Martinsson för mig. Han läser med inlevelse och gestikulerar ut mot Årstavikens vatten och hans ögon glittrar av glädje och engagemang.

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

Dikten heter Juninatten och kommer ur Harry Martinssons diktsamling Cikada

När han har läst klart är jag djupt rörd och lite skamsen över mina skeptiska tankar tidigare. Jag kommer på mig själv med att niga (när gjorde ni det senast, tjejer?) för honom och tackar honom ödmjukast för att han delat med sig av detta fina till mig, att han verkligen har gjort min dag mycket härligare.

Gunnar ger mig en liten klapp på kinden, hoppar upp på cykeln och cyklar iväg.

Jag har tänkt mycket på Gunnar sedan den där dagen för nästan ett år sedan. Och idag fick jag förmånen att träffa honom igen!

Han kom där på sin cykel i Årstaskogen, i en svartgul träningsoverall, med håret på ända, mager som en fågelskrämma men med samma varma leende. Han inledde med samma fras som tidigare, "har vi träffats förut?", och jag svarade att "ja, Gunnar det har vi", och jag fick berätta för honom hur glad han gjort mig den där dagen för nästan ett år sedan när han läste den vackra dikten om juninatten.

Jag fick ytterligare en dikt reciterad för mig idag. Tyvärr har jag inte hittat den på internet, jag tror nog Gunnars minne är bättre än internet på Harry Martinsson.

När han var färdig tackade jag återigen för den fina dikten och fick samtidigt en varm kram av honom. Jag frågade honom om han bara cyklar omkring hela dagarna och reciterar dikter för de han möter och det sade han att han gjorde.

"Jag får så fantastiskt fin respons. Folk blir så glada."

Så fick jag återigen en klapp på kinden och Gunnar cyklade vidare.

Gunnar ville inte ha någonting av mig.
Gunnar ville bara läsa en fin dikt och sprida lite glädje.
Gunnar ville bara ha lite kontakt med folk och tycker inte det är konstigt eller pinsamt att stanna vilt främmande människor i Årstaskogen för att dela med sig av detta fina han har inom sig.
Gunnar tyckte inte det var konstigt när jag gav honom en kram.
Gunnar ler mot alla han möter.
Gunnar är 90 år, tar inga mediciner och går, joggar eller cyklar runt Årstaviken varje dag.

Jag vill också bli en Gunnar.