MAMMA

Du sitter i solen så fort du får en chans. Det är bara mars, men du har redan tagit fram solstolen, satt upp vindskyddet och satt dig med ansiktet mot solen. Du säger att när du sitter i lä kan det bli så varmt att du vill ta av dig till bikini, trots att det knappt är vår ännu. Jag skakar på huvudet och tycker att "du är bra tokig du.."

Jag bodde och växte i din mage i nio månader. Dina steg vaggade mig till ro, din röst kände jag innan någon annans och dina hjärtslag övertygade mig om att jag var på en trygg plats. Jag lämnade din varma kropp den 12 oktober 1978, klockan 06.05 på morgonen. Du har sagt att pappa grät stora tårar när han såg mig. Vad du kände vet jag fortfarande inte. Kanske var du omtumlad, trött, glad och överväldigad som de flesta kvinnor är efter en förlossning? Jag måste komma ihåg att fråga dig vad du kände.

Vi var den perfekta familjen. Mamma, pappa, två döttrar och en katt. Vi bodde i ett fint radhus av tegel där alla fick plats. Vi hade två nya, fina bilar och åkte på semester minst två gånger om året. Vi hade allt.

Exakt när pappa fick diagnosen leukemi vet jag inte men det måste ha varit någon gång under mitt andra levnadsår. Han blev sjuk, fick cellgifter, återhämtade sig bra och verkade vara på bättringsvägen när leukemin kom tillbaka. Den gången vann cancern kampen.

Pappa låg i koma innan han gick bort. Du satt vid hans säng hela tiden. Du har sagt att han vid ett tillfälle vaknade upp ur koman och med panik i blicken såg han rakt på dig och sade en mening. Efter han sagt den meningen föll han tillbaka i koman för att aldrig vakna igen. Meningen han sade var:

-Jag vill inte lämna dig.

Vad du tänkte och kände i det ögonblicket vet jag inte. Jag har aldrig frågat. Jag måste komma ihåg att ställa dig den frågan också.

Du blev kvar ensam med två döttrar. Min syster hade precis gått in i tonåren och, som den "pappas flicka" hon var, vände hon mycket av sin ilska över pappas död mot dig. Jag, som bara var tre år, var för liten för att förstå ord som "leukemi", "cancer", "död" och "kommer inte tillbaka mer". Jag fantiserar om vad du måste ha känt. Känslor som maktlös, ensam, sorgsen, rädd och orolig kommer till mig. Men vad du egentligen kände har du aldrig berättat. Ytterligare något för mig att fråga.

Vi fick det svårt ekonomiskt. Du var tvungen att sälja bilarna och köpa en begagnad rishög som inte startade om det var kallare än fem minusgrader. Du jobbade natt för att tjäna extra pengar. Min syster fick sitta barnvakt åt mig flera kvällar i veckan. Vid ett tillfälle var vi så nära att förlora huset att du var tvungen att ta nästan hela din lön för att betala av ett lån. Dagen efter fyllde min syster år. Du hade hundra kronor kvar på kontot som du köpte en glasstårta för. Hur överlevde vi resten av månaden? Jag minns inte att du någonsin berättat det. Jag måste fråga dig någon gång.

Vi växte upp, jag och min syster. Min syster flyttade utomlands och du och jag blev kvar i tegelradhuset som egentligen var alldeles för stort för två människor. Jag blev tonåring och var inte lätt att handskas med. Hur orkade du utan någon att bolla med, utan någon att luta dig mot, utan att ha någon som var ditt stöd? Det finns så mycket för mig att fråga om.

Efter ett par års arbete och idogt sparande flyttade jag hemifrån till en egen lägenhet. För mig var det en av de största händelserna i livet. För dig var det en kris. Du ringde mig flera gånger om dagen och frågade när jag skulle komma hem, om jag skulle hälsa på dig i helgen, frågade när vi skulle träffas. Jag kände mig trängd och berövad den friheten jag hade längtat efter så länge. Jag snäste av dig mer än en gång och jag minns att jag till och med lade på luren i örat på dig. Hur ont gjorde det i dig när du blev lämnad kvar i tegelradhuset? Ekade rummen av gamla minnen?

Det är många frågor jag aldrig ställt dig. Det är mycket jag undrar över. Dock har jag vid ett tillfälle frågat dig om du någonsin sökte hjälp efter pappas död. Om du gick i terapi, till en psykolog eller om du pratade med vänner och familj om hur du mådde. Du svarade att du blev erbjuden proffessionell hjälp men aldrig tog den. Istället satte du dig ned utomhus, med ansiktet mot solen och lät tankarna vandra fritt. Ibland föll dina tårar, ibland förbannade du sjukdomen som tagit din man ifrån dig och ibland kände du tacksamhet över att du hade styrkan att fortsätta.

Jag minns en gång i tonåren när jag tjatade över ett par jeans jag ville ha som du sade att vi inte hade råd med. Till slut tittade du på mig och sade:

- Jag har inte köpt ett par byxor åt mig själv på fem år.

Mitt tjat upphörde omedelbart. Jag hade fram tills då inte ens varit i närheten av att förstå vad du offrat för mig och min syster. Jag hade inte förstått vilken kamp du förde bara för att få vardagen att gå ihop.

Trots den kampen har jag alltid fått kramar och kärlek av dig. Du har alltid tagit dig tid att hjälpa mig och lyssna på mig. Du har alltid ställt upp för mig, vad än jag har behövt. Du har alltid funnits där. Du har aldrig svikit mig. Vi har skrattat mycket. Jag har alltid känt mig älskad av dig. Jag har alltid känt mig uppskattad av dig. Jag har aldrig, någonsin, saknat någonting, varken materiellt eller känslomässigt.

Du har givit mig det viktigaste man kan ge en annan människa. Kärlek, trygghet och värme. Du har gett mig liv.

Så, älskade, underbara, TOKIGA mamma. Sitt där i din solstol och känn strålarna värma ditt ansikte. Det är du värd.

Jag älskar dig.

Hej Lotta,

Min pappa gick bort i leukemi 1981. Jag var då 3½ år gammal.

Jag minns inte min pappas ansikte. Jag minns inte hur hans röst lät. Jag minns inte hur han luktade. Jag minns inte hur lång han var. Jag har ingen aning om hur hans handstil såg ut.

Jag har två små ögonblicksbilder i mitt minne som är mina egna minnen från pappa. Allt annat jag vet om honom är sådant jag fått berättat för mig eller sett på bilder.

När min mamma flyttade från vårt hus som vi bott i i 22 år, hittade vi massa gamla smalfilmer som vi förde över till VHS. Det var korniga filmer, utan ljud, men för första gången i mitt medvetna liv fick jag se min pappa röra sig. Jag fick se hans ansiktsuttryck. Jag fick se delar av hans personlighet. Jag, som alltid fått höra att jag är så otroligt lik min pappa, kunde för första gången se likheterna själv.

Helt plötsligt kom ett klipp med mig själv i ettårsåldern. Min pappa kommer fram, lyfter upp mig i sin famn och tittar på mig med en sådan där kärleksblick som bara föräldrar kan ge sina barn. Det var otroligt starkt för mig. Jag minns att jag tänkte "jag har haft en pappa och han har älskat mig". Tårarna bara rann nedför mina kinder och rinner även nu när jag skriver detta.

Om du är orolig för att Lennox ska glömma dig finns det en hel del saker du kan göra.

Du gör redan otroligt mycket med din blogg. Du skriver så ofta om din kärlek och din stolthet över din son. Du skriver även om frustration över uppfostran och din rädsla att inte få följa hans uppväxt. Oavsett när du dör kommer din blogg vara fantastiskt värdefull för Lennox i livet.

Ta mycket bilder, spela in filmer, skriv texter för hand. Se till att detta kommer finnas till hands för Lennox. Det behöver inte alltid vara riktat till honom, det ska bara finnas så han får se ditt ansikte, hur du rör dig, hur du låter, vad du har för humor, vad som får dig skratta och vad som får dig gråta.

Min mamma och min elva år äldre syster har pratat mycket om pappa med mig. Men på ena handens fingar kan jag räkna gångerna som min övriga släkt ens har nämnt att jag har en pappa. De har förmodligen varit rädda att säga fel saker och därför inte sagt något alls. Detta är en stor sorg för mig då de hade kunnat hjälpa mig med mina pusselbitar av min pappa. Be din man, din familj, dina vänner och släktingar att alltid prata med Lennox om dig. Be dem aldrig sluta, inte om tio, tjugo, trettio eller hundra år. Be dem aldrig vara rädda att nämna ditt namn, att aldrig vara rädda att säga "vet du vad Lotta gjorde en gång?", att aldrig vara rädda att säga att "din mamma älskade dig otroligt mycket".

Jag håller tummarna hårt för dig. Jag hejar på dig. Jag önskar dig allt gott.

Stor kram

Thérèse

Ta hand om varandra. Vänta inte tills imorgon med att berätta för de ni älskar hur ni känner. Undvik inte att vara med på kort och film. Glöm inte bort att spara en del saker ni skrivit för hand. Krama varandra.

//T

En dag frågar en son sin far: Pappa, springer du en maraton med mig?

Pappan svarar "ja" och de springer sin första maraton tillsammans.

En annan dag frågar sonen sin far igen: Pappa, springer du en till maraton med mig?
och pappan svarar igen "ja, min son".

En dag frågar sonen sin far: Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig? (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)

Och pappan svarar igen "ja"


Och här kommer videon till denna historia:

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

Dikten heter Juninatten och kommer ur Harry Martinssons diktsamling Cikada

När han har läst klart är jag djupt rörd och lite skamsen över mina skeptiska tankar tidigare. Jag kommer på mig själv med att niga (när gjorde ni det senast, tjejer?) för honom och tackar honom ödmjukast för att han delat med sig av detta fina till mig, att han verkligen har gjort min dag mycket härligare.

Gunnar ger mig en liten klapp på kinden, hoppar upp på cykeln och cyklar iväg.

Jag har tänkt mycket på Gunnar sedan den där dagen för nästan ett år sedan. Och idag fick jag förmånen att träffa honom igen!

Han kom där på sin cykel i Årstaskogen, i en svartgul träningsoverall, med håret på ända, mager som en fågelskrämma men med samma varma leende. Han inledde med samma fras som tidigare, "har vi träffats förut?", och jag svarade att "ja, Gunnar det har vi", och jag fick berätta för honom hur glad han gjort mig den där dagen för nästan ett år sedan när han läste den vackra dikten om juninatten.

Jag fick ytterligare en dikt reciterad för mig idag. Tyvärr har jag inte hittat den på internet, jag tror nog Gunnars minne är bättre än internet på Harry Martinsson.

När han var färdig tackade jag återigen för den fina dikten och fick samtidigt en varm kram av honom. Jag frågade honom om han bara cyklar omkring hela dagarna och reciterar dikter för de han möter och det sade han att han gjorde.

"Jag får så fantastiskt fin respons. Folk blir så glada."

Så fick jag återigen en klapp på kinden och Gunnar cyklade vidare.

Gunnar ville inte ha någonting av mig.
Gunnar ville bara läsa en fin dikt och sprida lite glädje.
Gunnar ville bara ha lite kontakt med folk och tycker inte det är konstigt eller pinsamt att stanna vilt främmande människor i Årstaskogen för att dela med sig av detta fina han har inom sig.
Gunnar tyckte inte det var konstigt när jag gav honom en kram.
Gunnar ler mot alla han möter.
Gunnar är 90 år, tar inga mediciner och går, joggar eller cyklar runt Årstaviken varje dag.

Jag vill också bli en Gunnar.