Under årsskiftet 2007-2008 åkte jag med min dåvarande dansskola till Senegal för att dansa afrikansk dans. Det är en resa som jag aldrig kommer att glömma och som jag nog fortfarande tänker på varje dag. Resan var underbar på många sätt, jättejobbig på andra och det var väldigt intressant att komma bort från vardagen i Sverige och uppleva något som är helt annorlunda från vad man är van vid.

Vi anlände i Dakar tidigt på morgonen den 28 december och skulle sova över i Dakar för att den 29 december ta oss med buss från Dakar ned genom landet till en liten ort som heter Diana Bolong. Resan går praktiskt taget från den norra delen av Senegal till den södra och man måste dessutom passera genom Gambia som ligger inbäddat i Senegal. Resan är egentligen inte längre än ca 20 mil men vägarna i Senegal är i så pass dåligt skick att vi sällan överskred 50 km/timme i hastighet. För det mesta åkte vi i ca 30 km/timme.

Hur som helst, morgonen den 29 december begav vi oss från Dakar med sikte på Diana Bolong. Vi åkte i en liten skranglig buss som det var sagt att det skulle få plats 30 personer i men vi 20 tyckte det var lagom trångt som det var. Dessutom skulle det hela tiden tas någon liten avstickare och plocka upp någons kompis/bror/kusin/farmor som skulle åka med en bit på vägen.


Ett gäng avstickare senarea kommer vi vid 22:30-tiden på kvällen äntligen fram till Gambiafloden som vi ska korsa med färja bara för att veta att den sista färjan för dagen har lämnat hamnen och att ingen mer färja skulle gå förrän tidigt nästa morgon.

Här måste jag erkänna att jag kände en svag panikkänsla inombords även om jag utåt sett verkade lugn. Utanför bussen var det kolmörkt, vi såg inte handen framför ansiktet och det började bli ganska kallt.

Några militärer som vaktade hamnen kom fram till oss och sade att vi kunde få övernatta i deras barack och att de skulle vakta bussen åt oss medan vi sov. Vi 20 personer slussades in i ett litet, litet rum, som var allt annat än rent, på kanske 10 kvadratmeter. Vad gör man? Det var bara att gilla läget, ut med liggunderlag och sovsäck, rulla in sig i myggnätet och försöka sova. Jag kunde inte sträcka på benen för att det var så trångt och två tjejer sov bredvid varandra på ett bord som inte kan varit mer än en meter brett. De var tvugna att hålla hårt i varandra så fort de skulle byta ställning så de inte skulle trilla av bordet!

Jag och Lill-Soffan SER glada ut....egentligen var det lite panik inombords. Och det var becksvart, vi såg INGENTING.



För övrigt kan jag tillägga att jag inte vill veta vad som bodde UNDER det där bordet då en av tjejerna viskade till mig precis innan vi skulle sova att hon sett en jättestor spindel där under.

I alla fall myser vi ned oss där och försöker sova på det hårda stengolvet. Jag har väl precis fått min första blund när telefonen inne i baracken ringer. Och den ringer inte som en vanlig telefon inte, här låter det mer som ett muslimskt böneutrop.

Telefonen ringde ytterligare fem gånger den natten och vi var INTE pigga och utvilade när vi vaknade.

Dock vaknade vi precis innan soluppgången och vi fick se en fantastisk soluppgång över Gambiafloden den morgonen.


Så var det dags att kliva på bussen igen och åka färja över Gambiafloden. Vi fick veta att det var jättekort bit kvar till Diana Bolong så vi skulle inte behöva några kisspauser eller stanna för att köpa vatten.

En timme gick...två timmar gick...tre timmar gick....och vi var fortfarande inte framme! När vi frågade hur lång tid det var kvar sade chauffören "20 minuter" men när ytterligare en timma gått och vi fortfarande inte var framme var vi tvunga att stanna för att kissa, proviantera och köpa vatten.

Vid femtiden på kvällen anlände vi äntligen till Diana Bolong! Vi alla var trötta och smutsiga och kunde från våra små stugor höra havet susa och ville bara springa direkt ned och bada. Diana Bolongs ägare, Moussa Foffana, bad oss lugna oss lite grand och äta först då maten precis blivit färdig.

Vi tog plats i den härliga utomhusrestaurangen (tak och väggar, men bara hål där fönstrena egentligen skulle vara) och fick den första rätten serverad. En jättegod gryta med bönor, linser, tomater, maniok, serverat med ris som var dekorerat med vackra sesamfrön! Efter att ha ätit vitt bröd och banan i två dygn smakade detta himmelskt gott!



Under de två veckor vi var i Diana Bolong åt vi enormt god vegetariskt lagad mat. Allt som vi åt var närproducerat och biodynamiskt odlat. Ris, som oftast var tillbehöret till grytorna, dekorerades ofta med sesamfrön eller röda linser för att se aptitligt ut. Vi fick prova maniok i alla dess former och förstod att detta är motsvarigheten till Senegalesernas potatis.

Till frukost åt vi oftast vitt bröd med smör och banan men ibland fanns även hemmagjord mangomarmelad eller malvamarmelad som smakade underbart. Mangon och malvan kom naturligtvis från plantor i området.

Vi åt alltid middag just vid solnedgången på kvällarna och om det är något jag kommer minnas extra mycket från Diana Bolong är det de underbara solnedgångarna och natthimlen som gnistrade av miljoner stjärnor. Jag önskar att jag får se en sådan stjärnhimmel igen någon gång i livet.


Tack till Moussa Foffana och hans underbara personal i Diana Bolong för två härliga veckor!

I somras gjorde jag och Peter en spontan campingsemester på västkusten. Vi lyckades tajma in de varmaste dagarna på hela sommaren och vår västkustsemester blev allt vi hade önskat och lite till!

Som mina nära och kära vet är jag en riktig SUCKER för fisk och skaldjur och var äter man det bättre än på västkusten? Vårt favorithak blev Svenska Hummerakademien i Hunnebostrand där vi båda gjorde ett tappert försök att överdosera Omega 3 syror.

Vi fick dessutom riktigt bra kontakt med paret som satt vid bordet bredvid oss och vi hade ett riktigt djupt och intressant samtal med dem som jag fortfarande bär med mig i tankarna. Det var en underbar kväll som avslutades med en helt makalös solnedgång över vattnet!


Lycklig Thérèse!


Rökta RÄKOR!