Jag vet inte om ni sett några av kommentarerna som gjorts på mina inlägg men min syster skrev detta för ett par dagar sedan:

"Ingen kommer att tro mig nar jag berattar att min kara syster(lillakokets bloggmamma)som barn overlevde i italien i hela 14 dagar pa fiskpinnar, korv och potatis och nagon klyfta "cocomero"(vattenmelon)och litervis med cocacola,for allt annat var ackligt....nu slar hon mig med flera hastlangder i matlagning och jag tror inte det finns manga matratter hon inte har vagat prova.... "

Och: JA! Det stämmer!

När jag var liten var jag nog världens kräsnaste barn. Så här kunde en meny se ut när jag var liten:
Måndag: Fiskpinnar och potatis
Tisdag: Korv och makaroner
Onsdag: Mammas hemmagjorda pizza
Torsdag: Köttbullar och makaroner
Fredag: Köttfärssås och spaghetti

Förutom köttfärssås och spaghetti och mammas hemmagjorda pizza är det inget annat på den menyn jag någonsin äter idag.

Och det var ungefär de maträtterna man kunde få i mig. Jag åt nästan ingenting annat och jag provade aldrig på något nytt eller ovant.

Min moster berättade för mig senast i helgen att hon blev tokig på mig när hon satt barnvakt för jag åt ju ingenting! Jag var dessutom världens kanske mest envisa barn, så det hjälpte inte hur hon trugade, mutade eller försökte övertala mig.

Till alla er som har kräsna barn eller som kanske aldrig varit kräsna själva kan jag berätta att jag själv LED av detta. Jag tyckte det var jättejobbigt att sova över hos kompisar eller äta middag borta ifall att jag inte skulle tycka om maten. De gånger jag fick mat jag inte tyckte om försökte jag verkligen tvinga mig själv att äta det, oavsett hur äckligt jag tyckte det var.

Så, vad hände? Vad gjorde denna lilla mathatande människa till en person som äter näst intill allt?

Pja...jag vet inte riktigt. Jag flyttade hemifrån och insåg att det var rätt tråkigt att äta samma mat varje dag. Man började äta matlåda på jobbet och såg vad de andra åt och blev inspirerad att prova nya saker och insåg att det inte var så farligt eller läskigt som jag tidigare trodde.

Nu är det få saker som jag inte tycker om, men det jag ogillar, ogillar jag starkt. Jag har otroligt svårt att pina i mig såser med bas på majonnäs, smörgåstårtor med majonnäs, senap på korvar eller pepparrot i såser. Det går bara inte och det vänder sig i magen på mig när jag tvingas äta detta.

Till alla er som har kräsna barn vill jag ge några råd.
-Truga inte barnen. Det är hemskt att tvingas äta något som man inte tycker om och det uppmuntrar INTE att prova på nya saker framöver.
-Dock ska det alltid uppmuntras att prova en liten tugga av allting, om man inte tycker om det sedan, får man slippa.

Och hörrni: HÅLL UT! Det blir folk av era barn också! :-)