Nu är det äntligen dags för mig att avnjuta årets sommarsemester! Som jag har längtat!

Första veckan kommer att tillbringas hos min kära mor i Nynäshamn. Där finns ingen internetuppkoppling (vill bara klargöra att det finns internet i Nynäshamn, dock inte hos min mamma) så det blir nog lite ont om inlägg här ett tag.

Den här texten skrev jag under en skrivkurs jag gick. Vi fick välja ett ord av en lista på ungefär femton stycken som vi skulle skriva en text kring. Jag valde ordet "mamma" och alstret ser ni nedan.

Stor kram på er alla och NJUT av sommaren!

MAMMA

Du sitter i solen så fort du får en chans. Det är bara mars, men du har redan tagit fram solstolen, satt upp vindskyddet och satt dig med ansiktet mot solen. Du säger att när du sitter i lä kan det bli så varmt att du vill ta av dig till bikini, trots att det knappt är vår ännu. Jag skakar på huvudet och tycker att "du är bra tokig du.."

Jag bodde och växte i din mage i nio månader. Dina steg vaggade mig till ro, din röst kände jag innan någon annans och dina hjärtslag övertygade mig om att jag var på en trygg plats. Jag lämnade din varma kropp den 12 oktober 1978, klockan 06.05 på morgonen. Du har sagt att pappa grät stora tårar när han såg mig. Vad du kände vet jag fortfarande inte. Kanske var du omtumlad, trött, glad och överväldigad som de flesta kvinnor är efter en förlossning? Jag måste komma ihåg att fråga dig vad du kände.

Vi var den perfekta familjen. Mamma, pappa, två döttrar och en katt. Vi bodde i ett fint radhus av tegel där alla fick plats. Vi hade två nya, fina bilar och åkte på semester minst två gånger om året. Vi hade allt.

Exakt när pappa fick diagnosen leukemi vet jag inte men det måste ha varit någon gång under mitt andra levnadsår. Han blev sjuk, fick cellgifter, återhämtade sig bra och verkade vara på bättringsvägen när leukemin kom tillbaka. Den gången vann cancern kampen.

Pappa låg i koma innan han gick bort. Du satt vid hans säng hela tiden. Du har sagt att han vid ett tillfälle vaknade upp ur koman och med panik i blicken såg han rakt på dig och sade en mening. Efter han sagt den meningen föll han tillbaka i koman för att aldrig vakna igen. Meningen han sade var:

-Jag vill inte lämna dig.

Vad du tänkte och kände i det ögonblicket vet jag inte. Jag har aldrig frågat. Jag måste komma ihåg att ställa dig den frågan också.

Du blev kvar ensam med två döttrar. Min syster hade precis gått in i tonåren och, som den "pappas flicka" hon var, vände hon mycket av sin ilska över pappas död mot dig. Jag, som bara var tre år, var för liten för att förstå ord som "leukemi", "cancer", "död" och "kommer inte tillbaka mer". Jag fantiserar om vad du måste ha känt. Känslor som maktlös, ensam, sorgsen, rädd och orolig kommer till mig. Men vad du egentligen kände har du aldrig berättat. Ytterligare något för mig att fråga.

Vi fick det svårt ekonomiskt. Du var tvungen att sälja bilarna och köpa en begagnad rishög som inte startade om det var kallare än fem minusgrader. Du jobbade natt för att tjäna extra pengar. Min syster fick sitta barnvakt åt mig flera kvällar i veckan. Vid ett tillfälle var vi så nära att förlora huset att du var tvungen att ta nästan hela din lön för att betala av ett lån. Dagen efter fyllde min syster år. Du hade hundra kronor kvar på kontot som du köpte en glasstårta för. Hur överlevde vi resten av månaden? Jag minns inte att du någonsin berättat det. Jag måste fråga dig någon gång.

Vi växte upp, jag och min syster. Min syster flyttade utomlands och du och jag blev kvar i tegelradhuset som egentligen var alldeles för stort för två människor. Jag blev tonåring och var inte lätt att handskas med. Hur orkade du utan någon att bolla med, utan någon att luta dig mot, utan att ha någon som var ditt stöd? Det finns så mycket för mig att fråga om.

Efter ett par års arbete och idogt sparande flyttade jag hemifrån till en egen lägenhet. För mig var det en av de största händelserna i livet. För dig var det en kris. Du ringde mig flera gånger om dagen och frågade när jag skulle komma hem, om jag skulle hälsa på dig i helgen, frågade när vi skulle träffas. Jag kände mig trängd och berövad den friheten jag hade längtat efter så länge. Jag snäste av dig mer än en gång och jag minns att jag till och med lade på luren i örat på dig. Hur ont gjorde det i dig när du blev lämnad kvar i tegelradhuset? Ekade rummen av gamla minnen?

Det är många frågor jag aldrig ställt dig. Det är mycket jag undrar över. Dock har jag vid ett tillfälle frågat dig om du någonsin sökte hjälp efter pappas död. Om du gick i terapi, till en psykolog eller om du pratade med vänner och familj om hur du mådde. Du svarade att du blev erbjuden proffessionell hjälp men aldrig tog den. Istället satte du dig ned utomhus, med ansiktet mot solen och lät tankarna vandra fritt. Ibland föll dina tårar, ibland förbannade du sjukdomen som tagit din man ifrån dig och ibland kände du tacksamhet över att du hade styrkan att fortsätta.

Jag minns en gång i tonåren när jag tjatade över ett par jeans jag ville ha som du sade att vi inte hade råd med. Till slut tittade du på mig och sade:

- Jag har inte köpt ett par byxor åt mig själv på fem år.

Mitt tjat upphörde omedelbart. Jag hade fram tills då inte ens varit i närheten av att förstå vad du offrat för mig och min syster. Jag hade inte förstått vilken kamp du förde bara för att få vardagen att gå ihop.

Trots den kampen har jag alltid fått kramar och kärlek av dig. Du har alltid tagit dig tid att hjälpa mig och lyssna på mig. Du har alltid ställt upp för mig, vad än jag har behövt. Du har alltid funnits där. Du har aldrig svikit mig. Vi har skrattat mycket. Jag har alltid känt mig älskad av dig. Jag har alltid känt mig uppskattad av dig. Jag har aldrig, någonsin, saknat någonting, varken materiellt eller känslomässigt.

Du har givit mig det viktigaste man kan ge en annan människa. Kärlek, trygghet och värme. Du har gett mig liv.

Så, älskade, underbara, TOKIGA mamma. Sitt där i din solstol och känn strålarna värma ditt ansikte. Det är du värd.

Jag älskar dig.