Hej på er vänner,

Jag vill bara tipsa om Vimmelmammans blogg.

Lotta Grey, reporter på Se och Hör, fick en tarmcancerdiagnos i maj 2008. Hon är gift och har en liten son på tre år.

Ni som känner mig vet att min pappa dog i cancer när jag var tre år. Jag har väldigt få egna minnen av min pappa. När jag läser Lottas blogg om hennes tankar om framtiden, att kanske inte finnas kvar för sin son om kärleken till sin son....då känner jag mig närmre min pappa. Han måste haft samma tankar och känslor om mig och min syster.

Lotta skrev ett väldigt gripande inlägg i maj 2009 som jag bara kände att jag var tvungen att kommentera. Lottas inlägg hittar du här.

Min kommentar följer här nedan.

Hej Lotta,

Min pappa gick bort i leukemi 1981. Jag var då 3½ år gammal.

Jag minns inte min pappas ansikte. Jag minns inte hur hans röst lät. Jag minns inte hur han luktade. Jag minns inte hur lång han var. Jag har ingen aning om hur hans handstil såg ut.

Jag har två små ögonblicksbilder i mitt minne som är mina egna minnen från pappa. Allt annat jag vet om honom är sådant jag fått berättat för mig eller sett på bilder.

När min mamma flyttade från vårt hus som vi bott i i 22 år, hittade vi massa gamla smalfilmer som vi förde över till VHS. Det var korniga filmer, utan ljud, men för första gången i mitt medvetna liv fick jag se min pappa röra sig. Jag fick se hans ansiktsuttryck. Jag fick se delar av hans personlighet. Jag, som alltid fått höra att jag är så otroligt lik min pappa, kunde för första gången se likheterna själv.

Helt plötsligt kom ett klipp med mig själv i ettårsåldern. Min pappa kommer fram, lyfter upp mig i sin famn och tittar på mig med en sådan där kärleksblick som bara föräldrar kan ge sina barn. Det var otroligt starkt för mig. Jag minns att jag tänkte "jag har haft en pappa och han har älskat mig". Tårarna bara rann nedför mina kinder och rinner även nu när jag skriver detta.

Om du är orolig för att Lennox ska glömma dig finns det en hel del saker du kan göra.

Du gör redan otroligt mycket med din blogg. Du skriver så ofta om din kärlek och din stolthet över din son. Du skriver även om frustration över uppfostran och din rädsla att inte få följa hans uppväxt. Oavsett när du dör kommer din blogg vara fantastiskt värdefull för Lennox i livet.

Ta mycket bilder, spela in filmer, skriv texter för hand. Se till att detta kommer finnas till hands för Lennox. Det behöver inte alltid vara riktat till honom, det ska bara finnas så han får se ditt ansikte, hur du rör dig, hur du låter, vad du har för humor, vad som får dig skratta och vad som får dig gråta.

Min mamma och min elva år äldre syster har pratat mycket om pappa med mig. Men på ena handens fingar kan jag räkna gångerna som min övriga släkt ens har nämnt att jag har en pappa. De har förmodligen varit rädda att säga fel saker och därför inte sagt något alls. Detta är en stor sorg för mig då de hade kunnat hjälpa mig med mina pusselbitar av min pappa. Be din man, din familj, dina vänner och släktingar att alltid prata med Lennox om dig. Be dem aldrig sluta, inte om tio, tjugo, trettio eller hundra år. Be dem aldrig vara rädda att nämna ditt namn, att aldrig vara rädda att säga "vet du vad Lotta gjorde en gång?", att aldrig vara rädda att säga att "din mamma älskade dig otroligt mycket".

Jag håller tummarna hårt för dig. Jag hejar på dig. Jag önskar dig allt gott.

Stor kram

Thérèse

Ta hand om varandra. Vänta inte tills imorgon med att berätta för de ni älskar hur ni känner. Undvik inte att vara med på kort och film. Glöm inte bort att spara en del saker ni skrivit för hand. Krama varandra.

//T